Avdrag för kostnader och moms i en näringsverksamhet får inte vägras på den grunden att de avser tillgångar som ägs av någon annan

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) konstaterar i en dom från den 19 april 2021, där Mazars Skatt var ombud för den skattskyldige, att avdrag inte får vägras för kostnader och ingående moms i en näringsverksamhet på den grunden att kostnaderna och momsen avser tillgångar som ägs av någon annan än den som bedriver verksamheten.

Omständigheterna i målet 

A bedrev näringsverksamhet på en jordbruksfastighet. Verksamheten bestod i huvudsak av uthyrning av stallplatser och boxar för hästar. I november 2014 avled A och verksamheten övergick till hans dödsbo, med A:s hustru, B, som enda dödsbodelägare. Under våren 2015 registrerade B en enskild firma och övertog från dödsboet den verksamhet som maken hade bedrivit. B använde dödsboets tillgångar som bestod av fastigheten med byggnader samt maskiner och andra inventarier. Någon bouppteckning registrerades inte under 2015 och dödsboet upplöstes därmed inte under året. 

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning 

I sin dom konstaterar HFD att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster i en näringsverksamhet ska dras av som kostnad vid inkomstbeskattningen. Även den ingående moms som hänför sig till förvärv i verksamheten får dras av från den utgående momsen som redovisats.  

HFD konstaterar att de aktuella kostnaderna i B:s verksamhet har ett sådant samband med de intäkter som hon beskattas för, att dessa kostnader ska få dras av. Det samma gäller den ingående moms som är hänförlig till kostnaderna.  Den omständigheten att B inte äger de tillgångar som hon använder i näringsverksamheten föranleder ingen annan bedömning från HFD. 

Mazars Skatt var ombud för den skattskyldige i processen och välkomnar HFD:s beslut.   

Underinstanserna ansåg att den allmänna bestämmelsen i 16 kap. 1 § 1 st. IL där det sägs att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnad inte var tillämplig på kostnader som avsåg tillgångar som B inte var ägare till då det saknades ett civilrättsligt giltigt avtal om jordbruksarrende avseende nyttjandet av dessa tillgångar. Då man ansåg att kostnaderna inte var hänförliga till B:s verksamhet förelåg inte heller avdragsrätt för ingående moms enligt 8 kap. 3 § ML. 

HFD kan aldrig medge prövningstillstånd på den grunden att kammarrätten dömt fel i sak.

Prövningstillstånd söktes därför på den grunden att det är av vikt till ledning för rättstillämpningen att få avgjort huruvida omständigheten, att man inte äger tillgångarna men de facto använder dem med ägarens tillåtelse för att vinna skattepliktiga intäkter, kan ligga till grund för att neka avdrag för kostnader och ingående mervärdesskatt som varit en förutsättning för, och är direkt hänförliga till, skattepliktiga intäkters förvärvande och bibehållande och mervärdesskattepliktig omsättning. 

Man kan ifrågasätta om det över huvud taget finns ett sådant tolkningsutrymme av 16 kap. 1 § 1 st. IL som underinstanserna har använt sig av, d.v.s. att underinstanserna helt enkelt ”bara” dömt fel i sak. I så fall skulle det inte ha varit av vikt till ledning för rättstillämpningen att få ett avgörande i målet, vilket synes ha varit grunden för ett justitieråds skiljaktiga mening.  

Hur majoriteten i HFD har resonerat när man meddelade prövningstillstånd och sedermera avkunnade dom kan man bara spekulera i. Möjligen finns det, utöver klargörandet, ett inte obetydligt inslag av uppmaning till underinstanserna – SKÄRP ER! 

Inom Mazars finns en processgrupp som bland annat hjälper företag och enskilda att ta till vara sin rätt i processer mot Skatteverket. Du är välkommen att kontakta oss om Du har behov av hjälp.