Avdrag för kontorslokal för arbetstagare

En person kan medges avdrag för utgifter som denne har i anslutning till sin tjänst. För att avdrag ska beviljas krävs det att utgiften varit nödvändig för att bibehålla förvärvsinkomsten. För vissa utgifter finns det även årliga beloppsgränser, innebärande att avdrag endast medges för överstigande del från beloppsgränsen. Ett exempel på detta är avdrag för kontorslokal som kräver att utgiften överstiger 5 000 per beskattningsår. Kammarrätten i Jönköping avgjorde i december 2020 ett fall avseende just avdrag för kontorskostnader i inkomstslaget tjänst.

Arbetstagaren bodde 23 mil från den ordinarie arbetsplatsen, men i rollen som säljare och marknadsförare fanns varken behov eller möjlighet att arbeta på plats hos arbetsgivaren. Samtidigt hade arbetstagaren ett behov av en lokal för kopieringsmöjligheter, arkivering och att ta emot kunder. Arbetsgivaren hade en policy att inte betala för externa kontor och hade inte heller möjlighet att erbjuda kontor i arbetstagarens hemort. På grund av detta hyrde och betalade arbetstagaren själv en kontorslokal cirka 2,5 km från sin bostad. Kammarrätten ändrade på förvaltningsrättens beslut och beviljade avdrag i inkomstslaget tjänst för arbetstagarens kontorskostnader. Kammarrättens motivering var att arbetstagaren kunde visa att kontorslokalen varit nödvändig för att han skulle kunna utföra sina arbetsuppgifter och därmed nödvändig för att kunna bibehålla sin förvärvsinkomst.

Praxis för att medge avdrag för arbetsrum är generellt sett mycket restriktiv. I ett antal avgöranden från 1970-talets mitt ansåg dåvarande Regeringsrätten att det för att avdrag ska medges måste finnas ett klart behov av arbetsrum och därutöver en verklig merkostnad för detta. Med hänsyn till läge och utrustning får arbetsrummet inte ingå i övriga bostadsutrymmen. När det gäller avgränsningen till övrigt bostadsutrymme medges inte avdrag om arbetsrummet dessutom kan betraktas som bostadsrum. I det nu aktuella kammarrättsavgörandet hade Skatteverket vägrat avdrag och hänvisat till att en arbetsgivare normalt betalar de utgifter som är nödvändiga för den anställdes arbetsuppgifter. Enligt Skatteverket berodde utgifterna för lokalen på den anställdes egna preferenser och var inte nödvändiga för att fullgöra tjänsten. Skatteverkets inställning får anses synnerligen restriktiv. Att kammarrätten nu gör en mer nyanserad bedömning är mot den bakgrunden välkommet.

Omständigheterna som förelåg i det aktuella fallet må vara specifika men det bör finnas många som befinner sig i liknande livssituationer, inte minst med tanke på nu rådande omständigheter.

Kontakta oss på Mazars så hjälper vi dig med alla dina frågor avseende avdrag och deklarationer.